En stjärna har slocknat

Igår den 26 november slocknade en stjärna. Min mans fina mormor, mina barns gammelmormor, somnade in 93 år gammal. Fastän att hon hade levt ett långt liv, så känns det aldrig bra när någon dör. Det blir tomt.

Hon var en så fin människa med många sidor. Hon var osjälvisk, positiv och givmild. Hennes lite råa och hjärtliga humor var en sida som jag älskade! Hon fick mig alltid att dra på smilbanden. T.o.m. sista gången vi träffade henne, två dagar innan hennes ljus slocknade, så skämtade hon med oss.

Min ”bonusmormor” har alltid fått mig att känna mig välkommen i familjen! Hon hade alltid tid att sitta ner och prata. På senaste år har jag tyvärr inte haft så mycket tid att sitta ner och lyssna, utan mest jagat efter barn. Det kan jag ångra idag. Hon berättade gärna historier från förr. Berättelser om livet i Norrland och Härjedalen. Berättelser om hur hon växte upp och om hur Sverige såg ut på den tiden. Hon berättade allt så målande att jag riktigt kunde se pappret i botten på sockerlåren hos handlar´n och smaka på sockret precis som hon gjort som liten. Det var den tidens lördagsgodis. Det socker som hade runnit ur förpackningarna. Det är inte bara en fantastisk människa som har lämnat oss utan även en generation som har gått i graven.

Tjejerna är också tagna över gammelmormors bortgång. Storasyster är ledsen över att gammelmormor glömde pärlplattan som hon gjort till henne när hon blev en ängel och flög upp till himlen. Och lillasyster är förtvivlad över att gammelmormor inte längre finns och kan räkna hennes tår. Lilltåa, tåtilda, tilderosa...

Älskade lilla ”bonusmormor” är med min mans morfar nu. Hon berättar nog om alla barnbarnsbarn, om mysiga "Landet", bakar skaulokaka, äter mazariner, kokar hjortronsylt och skämtar på ett sätt bara hon kan.   

En stjärna har slocknat, men hennes minne lyser klart.