Nu är vi hemma igen efter nästan en vecka till fjälls. Även om det är hur mysigt som helst att vara på semester, så är det alltid lika skönt att komma hem.
När vi frågade tjejerna vad som varit bäst med semestern svarade de utan tvekan att det var hundspannet och de bajsande hundarna som tog förstaplatsen. Tätt följd av skidåkning.
Ni förstår att hundspannshundarna har en väldigt unik teknik när de blir nödiga i farten. De bajsar på språng och det fick vi bevittna från första parkett i släden.
Vi var intet ont anande om detta fenomen när jag och barnen kröp ner på renskinnet i släden och maken tog tag i tömmarna. Solen sprack precis igenom molntäcket och snön låg vit omkring oss. Vi satt på renskinn och hade det varmt medan hundarna tog oss med ut på vidderna. Det var nästan som i en saga tills plötsligt en odör, en stank som inte var av denna värld omfamnade oss.
Stanken till trots, var det mycket underhållande att se hur hundarna sprang sida vid sida, när plötsligt en nödig en ställde sig på framtassarna och fortsatte springa på dem när han (säkert en han) drog upp bakbenen och la en liten hög i farten. Mycket imponerande! Det var inte lika kul när hunden sist i spannet, det vill säga närmast oss, satte upp sin bakdel i vädret och konsistensen var något mjukare än förväntat.
Vi förberedde tjejerna (och oss) för hundäventyret innan vi åkte genom att titta på filmen Snow Buddies, men inte en endaste gång att de söta små valparna bajsade i farten eller att det luktade kloak.
Hur som haver, jag ser två ordentliga fördelar med hundspannet utöver att det var kul:
1) Vi har fått en kul historia att berätta
2) Tjejernas tankar på att skaffa hund har svalnat efter bajsincidenten
Jag ber om ursäkt för mitt kluckande i filmen i förväg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar