Live från sjukstugan

 Så här krassliga är våra stackars små sjuklingar. Var får de all energi från???

Tjejerna är på Kanarieöarna och hoppar i "poolen"  

Nej då, lillasyster var faktiskt sjuk på riktigt. Men inte för sjuk för att äta lite semla. Locket och florsockret i alla fall.

Smörgåsrån med florsocker. Kan det vara en hit tro?

Kräksjukan in da house

Klockan började närma sig 23:00 igår kväll när vi hörde ljud från ovanvåningen. Lillasyster kom då sömndrucken ut från sitt rum och sa att hon kände sig kräksjuk.
"- Vill du kräkas?", undrade jag?
"- Neeej, jag vill iiiinte kräkas!"

Så klart hon inte vill. Vem VILL kräkas? En omformulering var på sin plats.

"- Mår du illa? Behöver du kräkas?" Tydligare, inte att missförstås.
"- Nej, kissa." Ok, det är ju i princip samma sak...

Ett fruktlöst pottförsök och sen tillbaka till sängen. Och så här höll det på fram och tillbaka mellan sängen och pottan. Luttrad som jag är (klappar mig själv på axeln) tog för säkerhets skull fram hink, bäddade med extra plastad frotté i sängen och tog fram golvskydd, alcogel, våtservetter och rullade undan mattorna. OM utifall att. Sen kom pappa och det blev skiftbyte av deltagare i springa-mellan-säng-och-potta-utan-att-varken-kissa-eller-sova-leken. Då gick den trötta och något irriterade mamman in och borstade tänderna. Efter nattoaletten kom mamman ut till en sjusärdeles kräkfest på lillasysters rum. Hoppla, hon mådde visst dåligt på riktigt! Det var inte bara en ursäkt till att få vara vaken och leka mitt i natten som jag trodde. Stackars liten! Mitt dåliga mammasamvete gnager fortfarande. Att jag lämnade henne preciiiis innan första pizzan.

Hela natten har jag legat halvvaken och lyssnat till ev. ljud från lillasysters rum som skulle kunna liknas vid hulkningar ikapp med hostningar från storasyster. Hela familjen har jobbat nattskift och ingen vaknade nog i den säng de faktiskt somnade i igår. Tröttmössa är bara förnamnet idag.

Nu hör jag hur min man entusiastiskt leker affär med barnen på ovanvåningen medan han febrilt jagar efter ersättare till eftermiddagens jobb. Vab eller inte vab, det är frågan. Själv är jag fortfarande i pyjamas och försöker  samla energi för att göra nåt vettigt vid datorn, men allt jag kan tänka på är en semla. Helknasigt att tänka på mat efter nattens övningar. Det är väl helt ok att tjuvstarta med en liten semla när det nästan är februari? Kanske i och för sig inte är den bästa dagen-efter-maten för lillasyster. Tänk om. Tänk rätt. Semlan får nog vänta till helgen. Och då är det faktiskt semlemånaden på riktigt.

Inte utan min smart phone

Min man hade oturen att tappa sin iphone i golvet i förrgår och den verkar ha flippat ur helt. Ingenting gick sönder utanpå, men tydligen inuti. Den är kaputt. Som tur var hade han en gammal trotjänare i gömmorna. En gammal hederlig Ericssontelefon. En som man inte kan kolla text-TV på, inte överföra pengar på, inte VAB:a på, inte instagramma på, inte läsa nyheterna på utan bara ringa och sms:a med.

Vadå, b a r a ringa och sms:a med en telefon? Jo men visst, innan smart phonens inträde för en sisådär 5 år sedan, så var det just det man hade telefoner till, att ringa och sms:a. Och ca 15 år innan dess var det inte ens givet att man hade nån mobiltelefon. Man skulle vara glad om man hade en bärbar hemtelefon eller åtminstone en knapptelefon och inte snurrskiva.

Tänk att smart phonen har blivit så oumbärlig i våra liv. Med den nya tekniken är vi alltid uppkopplade och ständigt tillgängliga. Vi kan göra bankaffärer, kolla löprundan och använda kartor/GPS i vår smart phone. Vi kan nås var som helst och med en smart phone förväntas vi svara på sms och mail när vi sitter i bilen, i pausen på teatern, på semestern. Ja till och med på toaletten. Smart phonen som var tänkt att effektivisera våra liv, har istället gjort oss stressade och beroende av den och alla dess appar. Riskgrupperna när det gäller mobilstress och mobilberoende är tydligen  ungdomar och yrkesverksamma människor mitt i livet. Antar att vi faller in under den senare kategorin. Skrämmande.

Hur som haver, när min man kontaktade mobilleverantören för att laga iphonen, fick han beskedet att en operation var uteslutet på denna "gamla" modell men erbjöd istället generöst en iphone 5 med 24 + 5 månaders bindningstid och förhöjd månadsavgift... Som hittat! Men vad gör man inte när man är beroende?

* Jag är precis lika beroende jag...

I (skol)valet och kvalet

Sedan en tid funderas det kring skolval här hemma. Jag har inte riktigt fattat att det börjar närma sig storasysters skolstart (förskoleklass/nollan) redan, utan tänkt att det är låååångt kvar tills dess. Men icke. Igår blev hon tilldelad en plats på en kommunal skola och fru fortuna var med oss. Storasyster fick platserbjudande på den skola som ligger ca 200 m bort, på andra sidan skogsdungen bara. Tjohoooo, borde vi kanske ropa, men ändå gnager det lite. Ska man välja den skola som är mest behändig logistiskt sett eller ska man satsa på en skola som ligger en bit bort med ett bra rykte eller kanske rent av en privat? Jag vet inte om jag vill skriva "det var bättre förr"...men det var åtminstone enklare.

 

Man gick i den skola i det område man bodde, och så var det inte mer med det. Grannarnas barn var ens kompisar, och i många fall också ens klasskamrater. Mina föräldrar behövde nog inte ängslas över huruvida deras barn fick en bra utbildning samt en trygg och bra miljö att vistas i. Närheten var A och O.

Är ganska övertygad om att mina föräldrar inte heller tog ledigt från jobb för att fara omkring på öppna hus, kolla upp om elevhälsor höll måttet eller googlade rektorer. Min man kör ett race nu i veckan med öppna hus på skolor i området för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning innan vi bestämmer vår dotters framtid. Ingen press alls.
 

Jag och min man är rörande överens om att vi vill ge våra barn bästa tänkbara utbildning, men hur vet man vad det är? Vi får gå på magkänsla och hålla dörrarna öppna så länge som möjligt. Vi står i kö till en privat montessoriskola som är väldigt populär och tjejernas nuvarande förskola kommer börja med skolverksamhet, men först hösten 2015. Personligen gillar jag små barngrupper och en lugn miljö där alla barn blir sedda och får bra hjälp av lärarna. Men samtidigt underlättar det ju om skolan ligger nära så att barnen kan ta sig till och från skolan själva när de blir lite äldre. Det var ju ett av kriterierna när vi letade hus.

Vi bor på en gata med sex barn födda -08 som alla har fått plats på den närliggande skolan. Det väger tungt. Tänk om en förälder kan lämna alla barn en morgon och så hämtar en annan förälder ett gäng från fritids på eftermiddagen. Sååå lyxigt! Vi bodde långt bort från en förskola tidigare och även om den var jättebra, så var det absolut inte värt tiden i bilen varje dag. Huvaligen!
 

Valfönstret håller öppet till mitten av februari, så än har vi tid. To be continued... 

 

 

Håll i hatten!

Huj va det blåser där ute! Bara 9 m/s enligt yr.no så det låter nog värre än vad det är, men det känns som om taket på huset ska till att lyfta.

Nåja, i helgen var det fint väder. Det var t o m så att solen tittade fram. Tjejerna blev överlyckliga och tjoade liksom överentusiastiska charterresenärer:
"-Titta solen! Sooooool!"  Det är vid sådana tillfällen man märker att vi bor i ett solfattigt land.

Sitter här och funderar över vad vi egentligen gjorde i fredags, men går helt bet på det. Vad tusan gjorde vi för tre dagar sedan??? Vilket teflonminne jag har utvecklat sen jag fick barn och värre har det blivit med åren. Hur ska detta sluta?

Nåja, i fredags gjorde vi säkert nånting jätteroligt och mysigt tillsammans heeeeela familjen och alla var sams och ingen bråkade. Låt oss lämna det där.

Lördagen är lite närmre i tiden, så den minns jag. Om än lite suddigt. Då åkte vi till Bromma Blocks för att shoppa och i princip glömde köpa allt vi skulle köpa eftersom vi hade fullt sjå med att jaga efter lillasyster i affärerna. Hon är galet snabb den där lilla och jag något klumpigare och yvigare. Ett tag hade vi full publik och t om två barn till i följetåg som tyckte att det såg ut att vara en kul jaglek. Det var det i n t e.

Min man har en lite annan jaktteknik än jag. Han tar istället jättekliv och går bestämt efter bytet precis som mördaren i skräckfilmerna alltid gör. Det ser lugnt ut, stör inte de andra kunderna och är väldigt effektivt innan han enkelt fångar in sitt protesterande byte i sin famn. Jaja, alla är vi olika. Vi avbröt shoppingen abrupt när båda barnen trillade ur den lilla vagnen som de envisades att båda åka i, och ner i en skrikande och gråtande hög mitt på golvet i köpcentrat. Tack för oss. Vi tar kaffet hemma istället.

På kvällen var jag och mannen på examens- och födelsedagsfest medan tjejerna lugnt och stillsamt höll ställningarna här hemma med barnvakterna farmor och farfar. Det var väldans kul att gå ut på lokal tillsammans som par! Oftast är det tjejkväll eller killkväll på stan eller en parmiddag hemma hos någon, men i lördags var det först fest med middag och + mingel och sen utgång på det. Väldigt lyckat!

Igår startade vi dagen i en stor hög i soffan framför finalen av Australian Open. Storasyster blev så taggad att hon och pappa genast bokade en tid på och spelade lite tennis i hallen. Sen tog vi en tur till Svartsjö slott som ligger på en närbelägen ö och testade deras tårtcafé och slottspark. Heja mig som motstod frestelsen och bara tog en kopp te :) Vi pressade alltså in både socker, frisk luft, historia och kultur på en och samma gång. Bra jobbat familjen H!

 

     Fina Svartsjö slott                                Storasyster är tänd!

Tårtcafé, say no more...

Januari börjar året...

Men seriöst, varför måste just du börja året? Januari månad = ny energi!? Eller precis tvärtom? Jag faller tyvärr in under kategorgin, precis tvärtom. Förlåt mig januari, men allvarligt talat, varför finns du? Vad är ditt syfte?

Du är som en lång, mörk transportsträcka mellan julen och februari månad. Inte för att du februari är en så väldans ball månad du heller, men eftersom jag fyller år då, har du ändå en speciell plats i mitt hjärta ♥ Plus att Alla hjärtans dag infaller då liksom roligt sportlov. Så februari har i alla fall ett upp på januari. Keep up the good work, februari!

Men åter till dig januari, du eländiga uppförsbacke. Inga fester bjuder du på för de fick december den stora äran att stå värd för. Du är kall och mörk, så alla vettiga människor stannar inomhus och sticker knappt ut näsan utanför dörren annat än för att gå till och från jobbet. Vi har inga pengar att spendera trots att du lockar med reapriser. December såg till att våra spargrisar är tomma efter alla extravaganta julklapps- och mellandagsköp. Jobb och skola har tagit vid efter långledigheten och kropp och hjärna är inte alls beredda på vad som komma skall så det blir istället en chock. Dessutom, ja, dessutom envisas du med att ha 31 dagar. Varför? Februari har åtminstone anständigheten att dra ner på eländet till 28 alt. 29 dagar. Där är nåt du kan ta efter till nästa år januari. Think outside the box.

Inte mycket sol levererar du heller i år. Inte undra på att man blir deppig. Läste någonstans att självmordsstatistiken är som högst just i januari, liksom skilsmässor. Jag skulle inte ta med det i mitt CV om jag var du januari. Ett litet plus dock, är att du bjuder på snö här uppåt i landet, men tyvärr gäller ju inte det för hela Svedala.

Så varför envisas du med att dyka upp år efter år? Ta semester vettja! Dra till Australien och lapa lite sol, så tar vi nästa år ett kliv direkt till februari, utan att passera GÅ. I Australien är januari förknippat med värme och sol. Man badar, surfar och har "barbies" på stranden (inte Mattels naturtrogna plastdockor) utan grillfester. Inte så dumt alls va? "Down under" har du en mycket högre status än här i Norden.

Är vi överens då? Du lämnar mig ifred nästa år och jag slutar gnälla på dig. Igår var jag inte nådig med mina adjektiv beträffande dig ska du veta. Låt oss inte upprepa det, tack.

Bild: Kerstin Frykstrand

Jag är pinsam!

Jodå, om man ska tro min dotter på 5 jordsnurr,  a.k.a minitonåringen, så är jag det. Igår uttalade hon o r d e n. De tre små ord som jag visste skulle komma nån dag, men inte riktigt än. D u  ä r  p i n s a m.

Jaha, det är väl bara att inse att det är så här det kommer vara framöver. Jag får gå två meter bakom dottern på stan med plånboken i högsta hugg. Det blir väl det enda sätt jag kan umgås med henne framöver. Nej då, så illa hoppas jag inte att det kommer bli.

När jag frågade henne vad pinsam betydde, så kunde hon inte riktigt förklara det. Antar att hon hört det på TV eller på förskolan och tyckte att det passade i sammanhanget när jag tramsade mig lite. Och det var väl i och för sig helt korrekt. Jag borde vara stolt över henne som snappat upp ett svårt ord och använt det i en mening. Bra jobbat, döttra mi!

Än är hon bara 5 1/2 år, men redan kan jag se tendenser till 6-åringen komma smygande. Enligt Psykologiguiden (min nya bästis) är 5-årsåldern lugn och harmonisk medan 6-årstiden blir betydligt stormigare. Det är som om barnet får en stark oro i både kroppen och i själen. Känslolivet åker berg- och dalbana. Eftersom guidens beskrivning av 3- och 5-åringen stämmer så väl, är det väl bäst att njuta av lugnet före stormen nu då.

Jag har hört från vänner med 6-åringar, att de blir till små tonåringar med humörsvängningar som heter duga. Kan säga att jag fick smaka på den varan idag vid lämning på förskolan. Ena sekunden var storasyster superglad och nöjd för att i nästa sekund ge mig en blick svartare än natten för att till sist bryta ut i Lille Skutt-tårar. Sen var det över. Både jag och pedagogen såg ut som två fågelholkar. Vad hände där?

      

 



Vi går en spännande tid till mötes. Bäst att bunkra upp med vin så att vi klarar av att rida ut stormen.

Oopsies

Igår snubblade jag över något som kallas för "Oopsies". Det är en brödtyp á la LCHF som lät väldigt spännande. Receptet hittade jag här. Vi äter ju absolut inte slaviskt LCHF, utan mer LCHF-inspirerat, men undviker bröd och pasta i största möjliga mån. Därför känns det extra kul att hitta ett bra alternativ till bröd så att man kan få frossa i alla goda pålägg.

 

Det var väldigt enkelt att slänga ihop och ingredienserna är sådana som man oftast har hemma. Sen är det bara att lyxa till det med vilket pålägg man vill. Vi åt keso med kalkon och Philadelphiaost med lax. Tjejerna älskade dem och tyckte att de smakade som en omelett. Ja, inte så långt ifrån faktiskt. Innan någon läsare får krupp, nej jag brukar inte ge mina barn LCHF-kost, men de ville så gärna smaka de nygräddade bullarna som doftade himmelskt! What to do? Ingen större skada skedd.

Oopsies

6 stycken
3 ägg
100 gram Philadelphiaost
1 nypa salt
1/8 tsk vinäger
0,5 msk fiberhusk
1 tsk bakpulver
Vallmofrön, sesamfrön eller liknande

Sätt ugnen på 150 grader.
Separera vitor och gulor. Vispa vitorna hårt med vinäger och salt.
Vispa gulor och färskost slätt och vänd sedan ner äggsmeten lite i taget i vitorna. Inte vispas!
Klicka ut på bakpappersklädd plåt och garnera eventuellt vallmofrön eller sesamfrön ovanpå.
Grädda i 25 minuter.

 

Hur någon så liten kan vara så stor

Inför varje sommar fantiserar jag om hur jag ska ligga i hängmattan varje dag kl. 13 och utan avbrott lyssna till sommarpratarna på Sommar i P1. Tänk va långt ifrån varandra fantasi och verklighet kan vara. Tack Sveriges Radio för att jag kan lyssna på det i efterhand!

Detsamma gäller Vinter i P1. Att man kan lyssna i efterhand. Jag har faktiskt aldrig lyssnat på vinterpratarna. Förrän i år. Rekommenderas.

 

Premiären blev Ola Salos vinterprat. Han pratade bland annat om hur ett barn förändrar livet totalt. Den villkorslösa kärleken. Närheten som är så utlämnande och utplånande. Nakenheten inför att plötsligt vara fruktansvärt sårbar. Närheten som både bryter ner oss OCH gör oss hela.

 

Hur ett nyfött barn är så mycket mer än bara ett barn. Det är en individ med personlighet och temperament som man får lyckan att ta hand om och lära känna. Jag tyckte stycket om hur den lilla människan kan ta en så stor plats i ens liv var fantastiskt och han satte verkligen huvudet på spiken:

 

"Judith kan vara så oerhört stor. Ta en så stor plats i rummet. Visa sån oerhörd kraft att jag ibland kan glömma hur liten hon är. Jag måste använda all min tankeförmåga och uthållighet för att vinna de där viktiga bataljerna om gränssättning. Vad man får och inte får göra. Allt det där som är nödvändigt för att hon ska lära sig fungera i vårt samhälle. Efteråt kan jag va helt slut.

Senare när jag står och viker hennes kläder så slår det mig hur små kläderna är. Hur kan all denna kraft, all denna vilja all denna personlighet rymmas i dessa pyttesmå kläder. Det ger mig svindel.

På liknande sätt kan jag ibland får syn på hennes skugga och förvånas över hur liten den ser ut jämte min. Hur kan hon som är så stor i mitt liv, som upp tar en så stor del av rymden jag lever i, se så liten ut? Litenheten drabbar mig. Griper mig och fyller mig med kärlek."

Åh va jag älskar er mina små troll!

Snö var´e här!

Vilken snöhelg! Det har snöat från fredag till söndag och vi har njutit av det - både inifrån värmen och ute i snöyran.

Vi har t ex spelat tennis och storasyster blev eld och lågor! Hon blev tokarg när vår tid tog slut och några andra klev in på banan. Ville inte alls lämna hallen till fördel för gubbarna som hade bokat tiden efter. Efter lite muta om lunch och kanskenåtgotteftermatenomdukommermednu, gav hon sig.

 

Blivande Serena och Venus?

 

Storasyster var tänd, men lillasyster tröttnade fort.

Vi har också åkt pulka med kusinerna, gått på långpromenad och tittat på ännu en Disneysuccé i stil med "Brave" och "Tangled" som heter "Frozen". Den var precis lika magisk som vi förväntade oss och budskapet handlade om syskonkärlek i allmänhet och kärlek mellan systrar i synnerhet. Det var en mysig stämning i TV-soffan när filmen var slut och vi pratade med tjejerna om att de ska ta hand om varandra och vara snälla mot varandra alltid.

Här kan du se ett klipp från filmen

 

 Med de orden i färskt minne, gick tjejerna hand i hand tillsammans upp på sina rum och vi kände oss som riktigt bra föräldrar och var nöjda med att budskapet om systerkärlek hade nått hem. Bara för att sekunderna senare få bevittna utbrottet av tredje världskriget. Någon drog den andra i håret, någon annan slängde igen dörren, några fingrar klämdes mm. innan vi hann avstyra kriget. Kanske att budskapet om syskonkärlek ändå inte var riktigt tydligt. Får nog meddela Disney att de får vara ä n n u tydligare för att budskapet ska nå fram till 3- respektive 5-åringar i denna del av världen. Åtminstone till denna 3-åring och denna 5-åring.

Vinterfint på promenaden

Såklart ska jag bjuda på ett recept också. Vad passar väl bättre i snöovädret än soppa? Närmare bestämt blomkålssoppa med bacon och persilja. Jag hittade grundreceptet här men ändrade det lite.

 

Blomkålssoppa
2-4 personer
1 blomkålshuvud
1/2 gul lök eller 2 schalottenlökar
6 dl vatten
2 msk kycklingfond
2 dl vispgrädde
1 dl matlagningsgrädde
Knaperstekt bacon
Persilja
Smör
Salt, peppar och cayennepeppar

Hacka löken fint och fräs med smöret i kastrullen. Slå på vatten och kycklingfond. Dela blomkålen i små buketter och lägg i kastrullen. Låt koka i ca 15 minuter eller tills de är mjuka. Dela bacon i små bitar och stek. Låt torka i hushållspapper. När blomkålen är mjuk, slå på grädden och koka upp. Mixa soppan slät och smaka av med salt, peppar och cayennepeppar. Servera soppan med bacon och persilja.

"Jättegott", som Tina skulle sagt.

Jag är på gång!

Min träning består till största delen av gång. Till viss del också i att springa till dagis när vi är sena. Allvarligt, hur lång tid ska det ta att ta på två små individer vinterkläder???

Hur som haver, gång. På senaste, mer pulsande och omkringhalkande i snön, men ändå nåt liknande gång. Och det verkar ge resultat. Vinterpromenader tillsammans med ändrad kost har resulterat i en viktnedgång på -0,6 kg på tre dagar. Hurra för mig! Ja, ja visst är det antagligen vätska som försvunnit ur kroppen bla, bla, bla, men det går i alla fall åt rätt håll. Man får vara glad för det lilla.

Egentligen var det -0,6 redan igår efter två dagar, men jag slarvade lite i går kväll när svärföräldrarna kom över på middag. Jag kunde inte motstå de chokladdoppade kokostopparna. Till mitt försvar var de LCHF och här kommer receptet.

Ingredienser:
2 ägg
50 g smält smör
200 g kokosflingor
Rivet limeskal  
100 g 70% choklad

Gör så här
Blanda ihop allt och forma små toppar. Grädda på bakplåtspapper ca 10-12 min i 175 grader. Smält chokladen och doppa kokostopparna. Låt svalna i kylen en stund.

Annars har jag ätit så mycket kyckling att jag snart ser ut som en. Kycklingsallad, kycklingwok, Thaikyckling osv. Tur att jag gillar kyckling, men ikväll blir det kött.

Nu är det dags för lite kollektiv svettning när familjen ska spela tennis. Play ball!

 

Kyckling i olika former

 

T.G.I.F.

Då har helgens startskott gått! Vilken lång vecka det har varit! Kanske för att det varit den första hela arbetsveckan på länge. Svårt att komma igång efter ledigheten och en tokig förstavecka. Men på jobbet har det i alla fall kommit igång, det har det gjort. Det känns som om varenda kotte har kommit tillbaka efter långledigheten och vill ha allt som de sköt upp innan jul, gjort nu.

Till på köpet var det väldans svårt att komma ur sängen idag. Det tyckte både jag och tjejerna. Så när lillasyster kröp ihop i min famn, tittade på mig med sina glittrande bruna ögon och sa att hon inte ville gå till förskolan idag, så var det svårt att motstå. De kommer ändå gå så många dagar på förskola, skola och jobb i sina liv, så varför inte skippa en liten halvdag? Ingen större skada skedd. Jag vet förstås inte om min chef skulle hålla med om det, men samtidigt så roar sig tjejerna väldigt bra själva och de respekterar när telefonen ringer och jag stänger dörren till kontoret. Det är egentligen bara när de behöver en fredsmäklare, kock eller rumptorkare som jag behöver gripa in.

Syskonmys framför Bolibompa

Ute ligger snön vit, solen lyser, himlen är klar och snön faller som i slow motion. Svårt att fånga på bild, men oj va det är vackert! Happy Friday!

 

 

Trots allt

Häromdagen snubblade jag in på Psykologiguiden och läste något väldigt intressant:

"Åldern mellan 2-3 år brukar kallas för frontalkrockarnas tid. Det "snälla" barnet blir som förbytt, man känner inte igen det. Studier har visat att det uppstår små konflikter mellan barn och föräldrar var tredje minut och större konflikter uppstår tre-fyra gånger i timmen".

Huvudet på spiken. Fler än en gång på senaste har vi varit på väg att kontakta en exorcist.

Jag läste vidare. "Att barnet prövar sin vilja och övar sig på att uttrycka den är nödvändigt för att hon ska utvecklas och mogna. Men det kan vara väldigt arbetsamt att vara förälder till en 2-3-åring."

No shit Sherlock! Hear, hear!

"Kan själv" brukar vara ledord. Borsta tänder, klä på och av, äta själv, öppna dörren själv. Om någon annan öppnar dörren eller jäktar på barnet kan det bli kris. Barnet behöver få tid på sig - vilket man ju inte alltid har som förälder".

Tell me about it. Vi tvättar badrumsgolvet minst en gång per dag eftersom lillasyster visst kan tömma pottans innehåll i toaletten själv. Tur att man enkelt kan spola av med duschslangen. 

"2-3-åringen kan vara självsäker och kaxig, men behöver också få vara liten och behövande. Humöret kan svänga snabbt. Sömnstörningar är vanliga. Barnet behöver ofta sova i föräldrarnas sängar igen."

Känns också igen.

"Kroppen och rörelserna har utvecklats. Barnet lär sig springa, hoppa jämfota, stå på ett ben, gå på tå, gå baklänges, gå i trappor med ett ben på varje steg. Mycket aktivitet och livslust."

Japp, att härma Pippis "1,2, 14, 5" och gå baklänges samtidigt, övas det flitigt på här hemma med en hel del blåmärken som resultat.

Och avslutningsvis:
"Kring 3 år brukar barnet gå in i en lugnare period, bli mindre provocerande, mindre trotsande."
Que? Nu hänger jag inte riktigt med. Say what? Lugnare och mindre provocerande efter 3 år? Antar att vår lilla oslipade diamant glömt att läsa sista raden i psykologiguidens kapitel om barn 1-3 års utveckling. Det får bli godnattsagan ikväll.

Lillasyster har "tatuerat" sig själv

Nu ska skinkan bort!

Och sillen. Och chokladen. Och julölen. Och brödet. Och köttbullarna. Och kakorna. Och vinet. Ja, ni fattar.
A moment on the lips. Forever on the hips.

Men nu ska det bli ändring på det. Hela hösten har varit full med fester och myskvällar som tyvärr har satt sina alldeles för tydliga spår. Jag har helt medvetet undvikit den där vågen i flera månader trots att den har stirrat på mig från sitt hörn och försökt påkalla min uppmärksamhet. Jag har även skyllt på fukt i garderoben eftersom alla kläder krympt en aning. Seriöst! Hur kan man lura sig själv så länge och tuta i sig att det nog inte är så farligt? Skäms på mig!

Jag har gjort det förut och nu ska jag göra det igen. Jag gick ner alla mina graviditetkilon och lite till efter båda mina barn och nu är det dags att hitta tillbaka till min nöjdvikt. Jag och min kropp är dock lite oense om var den ligger exakt, men några kilo bort är den hursomhelst. Finslipningen tar vi när vi väl kommit dit. I april kanske.

Nu förväntar ni er kanske en sån där "före"-bild, men riktigt så kul ska vi inte ha. Ni får nöja er med en liten uppdatering då och då och några mattips. Jag kommer köra lite LCHF blandat med träning. Inte 100% LCHF, men mindre kolhydrater iaf. Det funkar bäst för mig och enklast att fortsätta äta sen och så kan man även slänga in en och annan kolhydrat

Till frukost åt jag ett mandelbröd som man gör i micron. Såååå smidigt!

1 ägg
1 dl mandelmjöl
25 g smält smör
Linfrön, solrosfrön, sesamfrön eller liknande
Blanda ihop allt i en djup tallrik och skjuts in i microugnen i 2 min.
Smaklig spis!

Till lunch blir det kycklingwok med strimlad vitkål, morötter, paprika mm.

Nej, så här behöver det inte alls bli!

Nu är glada julen slut, slut, slut...

...julegranen kastas ut, ut, ut. Till lillasysters stora olycka. Hon grät och bad mig att inte klippa av hennes fina grans alla grenar. Hon tyckte det var synd om julgranen som inte fick vara kvar längre. Ledsamt att granen var död. Jag tror att den senaste tidens död och begravning har påverkat henne mer än vad vi har trott. Lilla tjej!

Barnarbetet belönades med polkagrisar             Vår lilla gran, du var så fin...

 

Lillasyster blev inte fullt lika ledsen när vi rev pepparkakshuset med en hammare. Det var tydligen helt ok att det togs av daga.

 

Nu ska bara alla tomtar letas upp i diverse gömmor och bye, bye julen. Men belysningen i fönsterna får nog allt vara kvar ett tag till. Det är galet va mörkt det är ute så här års! Tänk att man glömmer det varje år. Glad Tjugondaknut i efterskott!

Pulkapremiär

Och så blev det då äntligen pulkapremiär! Vi bor precis intill en populär pulkabacke så vi var nästan först på plats. Men bara nästan. Grannkillarna hann dit före, redan innan det hade blivit ljust.

 

 

 Exalterade som bara den!

 

Årets första skottning är alltid kul!

På lördagen kom några vänner på besök för att testa skridskodiscot. Alla åtta snörade på sig sina skridskor/skrillor/grillor/grickor/rör och körde järnet. Storasyster var lika tänd och ihärdig som sist och kände att hon inte alls behövde någon "hjälpare". Sååå duktig! Lillasyster låg mest och rullade runt på isen medan hennes mamma kämpade med att få upp henne så att hon inte skulle bli strimlad av andra åkare. Det är otroligt va svårt det kan vara att lyfta 15 kilo när de 15 kilona formligen hänger som en säck potatis och man själv balanserar på små smala skenor. Svettigt värre!

  

Storasyster glider fram                             Lillasyster rullar fram

Och så lite snölek på det så var helgen komplett

Äntligen!!!

   

Nu har vintern äntligen kommit! Jag har nog aldrig sett familjen H hoppa upp ur sängarna så fort! Storasyster utbrast:
"- Detta är den bästa dagen någonsin!" och pappa D deklarerade att han minsann skulle ut och skotta och såg fram emot det.
Lillasyster sa bestämt att hon ville stanna inne hela dagen.

Med tänd brasa, varm choklad och frukost i magen så är nästan hela familjen laddade för ett pulkarace. Storasyster tjoar redan:
"- Se upp i backen - annars får du tusen hål i nacken!"

Avsked

Igår var vi på begravning för min mans mormor. Hon levde ett 93 år långt liv, så det kändes mer som en fin hyllning till hennes långa liv än ett tråkigt avslut. Även om jag förstås gärna hade sett att hon hade fått vara med oss ett tag till. Hon var en unik människa som lämnar ett stort tomrum efter sig.

Prästen höll ett jättefint tal där han citerade Mattis i Ronja Rövardotter efter att Skalle-Per har dött.
"Han har funnits jämnt och nu finns han inte. Han fattas mig."
Jag tror att det sammanfattade allas känslor igår.

Båda våra tjejer var med och jag visste inte riktigt hur de skulle ta det hela, men vi tyckte ändå att det var ett bra sätt att introducera det faktum att livet tar slut när man blir gammal. Storasyster var cool. Hennes fokus låg mest på sin kurrande mage. Lillasyster däremot ville sitta i mitt knä och torkade ömsom mina tårar, ömsom sina egna.

 

Hon undrade varför gammelmormor inte vaknade när kyrkklockorna ringde så högt och hon tyckte synd om gammelmormor som fick ligga i en "låda" och sova. Varför kunde inte hon vara med?
 

 
Tjejerna säger hej då                           Storasyster hade ritat en fin teckning

 

Framme vid kistan lade vi blommor och tjejerna lämnade sina hemmagjorda pärlplattor, pärlhalsband och en teckning. Vår sista hälsning vid den blomsterprydda kistan blev:

"- Lilltåa, tåtilda, tilderosa, blomsterfrua och... lilla vickevire."
En ramsa som gammelmormor alltid brukade säga när hon räknade tjejernas tår. Fast den brukar avslutas lite annorlunda. Lillasyster undrar vem som nu ska räkna hennes tår...?

Back to reality

Japp, idag började allvaret igen med jobb. Naturligtvis är förskolan stängd två dagar för studiedagar (!), så tjejerna är hemma med mig. Kan inte gärna börja det nya året med att vara ledig. Just nu springer jag mellan datorn, det till synes aldrig sinande tvättberget, telefonen, matfix och lektant för tjejerna. Det funkar.

En veckas tvätt för 4 pers?!

Alltså, man ska inte gnälla, men detta väder!!! Grått och geggigt. Men jag har sett att det finns chans för snö och minusgrader till helgen. Hoppas, hoppas! Allt är bättre än detta grådask!

 

 

      

Borta bra...

...men hemma bäst. Eller? Vi hade väldigt gärna tagit med oss vädret hem! Huvaligen vilket ruggigt väder det är här hemma! Och mörkt. Inte konstigt att många människor blir deprimerade här uppe i norr.

Mörket hjälper ju inte direkt eftersom vi har kommit in i ett sovmaraton nu när vi har varit borta. Vi har skakat om i våra vanliga rutiner och sovit längre än vanligt på morgnarna. Jätteskönt! Problemet är väl det att vi har tagit med oss sovvanorna hem. Inte ens en elefanthjord skulle kunna väcka mig på morgonen nu och jag som annars brukar vakna när en knappnål faller i golvet. Antar att det är det som kallas att vara avslappnad. Det var längesen jag provade på det så det känns väldigt främmande. Lite förbjudet på nåt sätt.

Jag insåg detta i morse när lillasyster kom in till mig och jag beordrade mumlade att "gå och lägg dig, det är mitt i natten", vände mig irriterat om och upptäckte att klockan var 09:43. Tur att jag har en morgonpigg man! Han hade stigit upp redan 08:30.

Hur ska vi kunna vända tillbaka våra tider och lyckas med konststycket att vakna självmant utan väckarklocka kl. 07:00 nästa vecka? Det här jullovet är helt uppochner. Både tids- och vädermässigt.
 

     
Sparkcykel i januari?!

Hur som haver, vi tänker fortsätta vårt lata leverne innan allvaret börjar på tisdag. Utan dåligt samvete. I helgen har vi promenerat lite, packat upp väskorna så smått och under tiden tvättmaskinen gått och tjejerna sovit middag/vilat, har vi läst lite böcker med brasan i bakgrunden.