Avsked

Igår var vi på begravning för min mans mormor. Hon levde ett 93 år långt liv, så det kändes mer som en fin hyllning till hennes långa liv än ett tråkigt avslut. Även om jag förstås gärna hade sett att hon hade fått vara med oss ett tag till. Hon var en unik människa som lämnar ett stort tomrum efter sig.

Prästen höll ett jättefint tal där han citerade Mattis i Ronja Rövardotter efter att Skalle-Per har dött.
"Han har funnits jämnt och nu finns han inte. Han fattas mig."
Jag tror att det sammanfattade allas känslor igår.

Båda våra tjejer var med och jag visste inte riktigt hur de skulle ta det hela, men vi tyckte ändå att det var ett bra sätt att introducera det faktum att livet tar slut när man blir gammal. Storasyster var cool. Hennes fokus låg mest på sin kurrande mage. Lillasyster däremot ville sitta i mitt knä och torkade ömsom mina tårar, ömsom sina egna.

 

Hon undrade varför gammelmormor inte vaknade när kyrkklockorna ringde så högt och hon tyckte synd om gammelmormor som fick ligga i en "låda" och sova. Varför kunde inte hon vara med?
 

 
Tjejerna säger hej då                           Storasyster hade ritat en fin teckning

 

Framme vid kistan lade vi blommor och tjejerna lämnade sina hemmagjorda pärlplattor, pärlhalsband och en teckning. Vår sista hälsning vid den blomsterprydda kistan blev:

"- Lilltåa, tåtilda, tilderosa, blomsterfrua och... lilla vickevire."
En ramsa som gammelmormor alltid brukade säga när hon räknade tjejernas tår. Fast den brukar avslutas lite annorlunda. Lillasyster undrar vem som nu ska räkna hennes tår...?