Hur någon så liten kan vara så stor

Inför varje sommar fantiserar jag om hur jag ska ligga i hängmattan varje dag kl. 13 och utan avbrott lyssna till sommarpratarna på Sommar i P1. Tänk va långt ifrån varandra fantasi och verklighet kan vara. Tack Sveriges Radio för att jag kan lyssna på det i efterhand!

Detsamma gäller Vinter i P1. Att man kan lyssna i efterhand. Jag har faktiskt aldrig lyssnat på vinterpratarna. Förrän i år. Rekommenderas.

 

Premiären blev Ola Salos vinterprat. Han pratade bland annat om hur ett barn förändrar livet totalt. Den villkorslösa kärleken. Närheten som är så utlämnande och utplånande. Nakenheten inför att plötsligt vara fruktansvärt sårbar. Närheten som både bryter ner oss OCH gör oss hela.

 

Hur ett nyfött barn är så mycket mer än bara ett barn. Det är en individ med personlighet och temperament som man får lyckan att ta hand om och lära känna. Jag tyckte stycket om hur den lilla människan kan ta en så stor plats i ens liv var fantastiskt och han satte verkligen huvudet på spiken:

 

"Judith kan vara så oerhört stor. Ta en så stor plats i rummet. Visa sån oerhörd kraft att jag ibland kan glömma hur liten hon är. Jag måste använda all min tankeförmåga och uthållighet för att vinna de där viktiga bataljerna om gränssättning. Vad man får och inte får göra. Allt det där som är nödvändigt för att hon ska lära sig fungera i vårt samhälle. Efteråt kan jag va helt slut.

Senare när jag står och viker hennes kläder så slår det mig hur små kläderna är. Hur kan all denna kraft, all denna vilja all denna personlighet rymmas i dessa pyttesmå kläder. Det ger mig svindel.

På liknande sätt kan jag ibland får syn på hennes skugga och förvånas över hur liten den ser ut jämte min. Hur kan hon som är så stor i mitt liv, som upp tar en så stor del av rymden jag lever i, se så liten ut? Litenheten drabbar mig. Griper mig och fyller mig med kärlek."

Åh va jag älskar er mina små troll!