Måndagen den 13:e?

Idag vill jag bara gå och lägga mig igen och dra täcket över huvudet.

Vaknade i natt av att lillasyster hostade förfärligt. Efter lite vatten och gos somnade hon om bara för att vakna igen lite senare och mådde dåligt, stackaren!

Det blev som tur var ett fruktlöst försök i porslinsskålen och sen påbörjades operation: väckaallaihusetgenomattsjungahögtdomederaochmöbleraomsamtligafamiljemedlemmarisängarna. Lillasyster var nog den enda som tyckte att leken var rolig. Hon hade en hel massa fix idéer också. Hon skulle t.ex. absolut inte ha nån hink i beredskap OM utifall att hon skulle må dåligt igen. Och att klä in madrasserna i plastad frotté och dubbla lakan var inte att tänka på. Det var strängeligen förbjudet. Till slut fick jag ha hinken vid min säng (vilket resulterade i att jag satte foten i hinken när jag gick upp i morse)  och jag fick klä in pappas madrass i ”magisk frotté” som skulle göra att han inte snarkade. Sen fick lillasyster sova på den madrassen i vårt rum.

Sen somnade alla om. Nästan alla i alla fall. Klockan blev 03:27. 03:33. 03:45. 03:57 osv. medans jag låg och funderade på än det ena än det andra. Vad jag funderade på då, har jag såklart  ingen aning om nu, men jag vet att det var många bra lösningar jag kom fram till. Det kändes bra. Jag somnade till slut bara för att vakna vid 05:59 av att lillasyster ville ut och åka pulka. Som tur var skulle min man upp strax därefter, så han gick upp med morgontrollet och jag slocknade som ett ljus.

Efter att ha pulsat fram och tillbaka till förskolan i snöslasket, svettats som en gris när jag försökt prångla på galonisar ovanpå vinteroverallerna utan att ta av skorna först, kommer jag hem till datorkrångel. Jag har nu tillbringat hela förmiddagen i telefon med en datakunnig (?) kille som verkar ha sin första dag på jobbet. Aaaaaaaaahhhhh!!!

I dag är jag verkligen ynklig och känner mig ensammast i världen. Våren är borta, solen är borta, min familj är borta och en massa annat strular i livet. Här finns ingen som kramar mig eller ger mig en förhoppning om att allt snart kommer att bli bättre. Och så vet jag att det ändå bara toppen på isberget. Man kan inte alltid vara stark och positiv. Och hur mår du?