Men jag tycker på nåt sätt att alla veckodagar har sin charm. Måndag är måndag, ny energi och redo att ta sig an en ny vecka. Onsdagen är lill-lördag. Say no more. Torsdagen är dagen innan fredag så den är magisk just för att det nääästan är helg. Fredagen behöver ingen närmre förklaring, än fredagsmyyyys. Lördag är kung över alla veckodagar och sen sköna slappesöndag.
Men tisdag då, varför gillar jag då tisdag? Denna meningslösa intetsägande mellandag. Den är bara lagom. Mitt i mellan. Inget att hojta högt om.
Jovisst kan jag hålla med, tisdag är kanske lite blasé, men den främsta anledningen till min förtjusning i tisdagar är att det är min lämningsfria dag. Japp, på tisdagar är det pappa D som sköter morgonruljansen här hemma och min roll är mer som bisittare.
Visst tar jag fram kläder, stryker det som ska strykas, fixar frulle, letar fram en mössa som otippat hamnat i en stövel, borstar hår och gör
När jag har pussat klart på min familjen och vinkat av mina påklädda små michelingummor, stänger jag dörren, tar ett djupt andetag och njuter av tystnaden. Då brukar jag bädda sängarna i lugn och ro, plocka undan lite innan jag sjunker ner framför datorn med en kopp te och startar den i god tid innan jag börjar. Då brukar jag alltid hitta på något "viktigt" att maila min chef om så att han verkligen ser att jag är en duktig och flitig arbetare. Lite som att vara först på plats på kontoret. Tisdagar får mig att framstå som en riktig mönsteranställd och vem vill inte vara det.
Dessutom är mitt strålande (?) morgonhumör intakt genom hela dagen eftersom jag sluppit fightas med överdragsbyxor på en trotsig treåring eller fått en klump i magen som skaver hela dagen efter att jag lämnat en ledsen femåring med tårar i ögonen vid grinden på förskolan. Nej, all energi och fokus på jobbet och mig själv. På tisdagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar