Halloween - en högtid för barn?

Nu är förberedelserna inför (om man frågar våra töser) årets happening, i full gång! Det verkar nästan som om Halloween har sprungit om självaste julen i popularitet och det säljs pumpor, spöken och skelett i var och varannan affär. Det är bara Halloweenklappar och Spökplumpen på TV kl. 15:00 som saknas.

Såklart (?!) har vi hoppat på trenden och har därmed karvat pumpa, köpt godis i mängder till alla
(i min mening) godistiggande barn och fixat med spindlar, skelett samt häxhattar.

- Det är ju för barnen...inbillar jag mig samtidigt som jag kommer på mig själv att småle när jag smider planer på hur jag ska lägga plastspindlar i tjejernas mjölkglas och i smyg övar på mitt allra läskigaste häxskratt. Undra just om denna kommersiella högtid verkligen är bara för barnen..?

   

Förskolan tog min oro på allvar

Först vill jag tacka alla läsare för ert engagemang! Jag trodde aldrig att mitt inlägg om min oro i förskolan skulle kunna bli så uppmärksammat. Men jag är väldigt glad att det blev det och att det berörde och engagerade så många via mail och sociala medier. Nolltolerans mot mobbning redan i förskolan - det ger mig en förnyad tro på mänskligheten och framtiden! Tack!

Efter mitt mail kontaktade förskolan mig direkt och ville prata samma dag. Detta var inget de ville skjuta på framtiden. Vi hade ett jättebra möte och vi kom fram till att det hela var ett missförstånd. De bad t.o.m. om ursäkt att de varit otydliga med sin uppmuntran till att "du inte får vara med".

Vad de hade syftat på var att de ibland "värnar de om leken". Och då handlar det aldrig om att ett ensamt barn "inte får vara med" utan kanske att några barn redan leker lugnt i ett rum och in kommer fyra till som vill vara med och kanske ändra om i leken. Då ska den leken få fortgå och så är det då pedagogernas uppgift att få de andra barn att göra någonting annat eller vänta på sin tur med t.ex. klossar i ett byggrum. Dessutom är detta inte en situation som uppstår dagligdags, utan det förekom mer sällan.

Förskolan var väldigt noga med att förklara att de aldrig skulle tillåta ett barn att inte få vara med i leken, utan det handlade om situationer då det var flera som ville vara med i en redan pågående lek.
Pedagogerna uppskattade verkligen att jag hade mailat och de lovade att ta med sig att jobba mer med att lära barnen att "bjuda in" till lek. Det är tydligen något som 4-åringar kan ta till sig och också praktisera. Så allt gott till slut! Jag är lättad i hjärtat och så glad att de tog min oro på allvar. Lillasysters förskola och de lyhörda pedagogerna får tummen upp!

En tidlös gåva

I natt fick jag en gåva. JAG FICK TID. Det som jag jämt saknar. En extra timme. 60 hela minuter. Men vad skulle jag då göra med all tid jag nyss inkasserat?

Min plan var att sova en timme länge i morse. Men den tanken gick i stöpet när jag vaknade kl. 06:01 av skönsång från lillasysters rum. Inte långt därefter stämde storasyster in. Allvarligt?! Har de en inbyggd klocka som går av exakt 07:00 varje helgdag? På vardagarna har de då iiiinga problem att snusa kvar i sänghalmen. Vänta du älskade unge tills du är 17 år, då ska mamma lära sig spela trummor och öva varje lördagsmorgon kl. 07:00.

Så det var bara att snällt kliva upp och påbörja dagen. Så vad göra med denna gåvotimme? Den är dyrbar och måste respekteras. Tid är pengar, pengar är tid eller vad det nu heter - jag ville inte gärna förlora en förmögenhet! Så vad göra? Sätta glögg så att den faktiskt hinner bli klar till 1:a advent? Göra långkok? Påbörja mina memoarer? Läsa en bok? Pyssla? Sy? Sortera alla foton? Måla en tavla?

 

Det blev inget av det ovanstående men jag har i alla fall varit otroligt effektiv idag. Jag och mannen tog, som brukligt, undan utemöblerna. Sommartid = ställ fram möblerna, vintertid = ställ tillbaka möblerna. Vi hann också med att plantera om blommor för vinterförvaring, montera ner studsmattan, bygga koja i skogen, dammsuga hela huset, tvätta, plocka kottar och laga mat. En otroligt upphetsande söndag, inte sant?!

Nu kunde jag allt behöva en stund att vila och återhämta mig innan jag och kroppen är redo igen. En extra timme eller så. 

 

Min favoritplats

Efter snart två år i huset har jag nu äntligen hittat min favoritplats. Bättre sent än aldrig... Ni vet en sån där plats där man kan slappna av, trivas och känna lugnet.

Vi köpte denna fåtölj till sovrummet i februari och sen dess har den planlöst flyttat runt i huset. Nu tror jag möbeln har fått sin givna plats i vardagsrummet. Precis som jag.

Ett litet problem är att övriga familjen också utnämnt fåtöljen till just sin favvoplats, så först till kvarn...

Trevlig helg!

 

Att få vara med och leka eller inte få vara med..?

...det ska inte ens behöva vara någon fråga. Men på lillasysters förskola är det det.
Där är det tydligen helt ok att säga till någon att den inte får vara med i en pågående lek. Orsaken sägs vara "något nytt" och att de som leker har en tanke med sin lek och därför ska få leka klart den.

Alla celler i min kropp skriker FEL eftersom jag tycker att alla som är snälla SKA få vara med och leka och att det är superviktigt att inkludera, inte exkludera! Alltid! Och speciellt att det implementeras redan i förskoleåldern. Vad kommer annars hända när de blir äldre?

 

Missförstå mig rätt, jag har full förståelse om t.ex. 5-åringarna behöver sitta ifred med pedagogiska skolförberedande saker en stund eller att om man stör i sagoläsningen, ja då får man gå ut. Men att det är ok att neka en kompis att vara med i "mamma, pappa, barn", vad är vitsen med det? I min värld skapar det ett utanförskap och hur kan ett utanförskap någonsin vara något bra?

Tänk dig själv om du kommer till jobbet och två kollegor dricker kaffe, du kommer fram och säger glatt hej och de vänder ryggen till dig och säger att de inte vill involvera dig i samtalet. Inte så kul kanske?!

Varför inte lära våra små att "the more the merrier" och lära de att bjuda in andra barn i leken? Det kanske t.o.m. kan få leken att bli ännu roligare? Låt oss lära våra barn att INKLUDERA, inte exkludera så skulle världen kunna bli lite vänligare. Tänk vad ett leende, en utsträckt hand eller ett hej kan göra skillnad.

Jag har precis skrivit ett vänligt mail till förskolan där jag kort och gott ifrågasatt denna pedagogik. Kanske att jag missat något och allt är ett stort missförstånd. To be continued...

Hissar & dissar

Igår hade jag ett ärende in till huvudsta´n och barnen skulle få följa med. De älskar verkligen att åka buss och tunnelbana och jämför det i äventyrs- och rolighetsnivå med Liseberg. Mina små rara förortsungar!

Sagt och gjort, buss och T-bana in till sta´n och t.o.m. byte av vagn. Sen var vi framme på Östermalmstorg. Eftersom lillasyster allt som oftast envisas med att ljudligt protestera mot att gå med sina egna ben genom att lägga sig ner på marken, fick vagnen följa med och pga. detta fick vi ta hissen upp till markplan. När hissen väl behagade komma och jag hade räddat livet på storasyster flera gånger, klev vi in i en kissluktande hiss (på Östermalm?!) av stål och utan fönster. Då säger storasyster:

”- Tänk om vi fastnar!”
”- Nej då”, svarar jag betryggande. ”Vi kommer inte fastna.”
”- Men tänk OM vi fastnar mamma?”
”- Du behöver inte oroa dig”, svarade jag och jag tror att hon nu började ana min svajighet på rösten.
”- Men mamma…”
”- Vi kommer INTE fastna i denna minimala urinstinkande hiss utan fönster 50 meter ner under jorden i ett stenschakt som inte ens självaste Houdini skulle kunna ta sig ur”, ville jag säga. Men lade band på mig och svarade:
”- OM vi skulle fastna, vilket vi inte kommer göra, så har jag både bananer och dricka med mig.” Heja mig! Stabil klaustrofobisk mamma vs. 6-åring. 1-0
Sen öppnades hissdörrarna.

Efter tråcklande upp för rulltrappor och trottoarer sicksackande mellan bilar och cykelbud kom vi genomsvettiga fram till vår destination. Nu var det dags att åka hiss igen men nu var det som tur var en gallergrind och fönster i hissen. Puh! När jag skulle öppna gallergrinden var den lite seg och plötsligt hör jag ett illvrål!!! Lillasysters små söta fingrar satt fast emellan gallergrindens metallspjälor! Herreguuuud va mitt adrenalin rann till!

Grinden hade låst sig och hennes fingrar gick inte att få bort! Jag slet med en styrka av en lejonhona och lyckades till slut! Allt i takt med att lillasyster skrek i högan sky och storasyster höll för öronen. Folk kom till undsättning och jag såg att de pratade med mig men kunde inte höra ett ord eftersom lillasyster lät värre än en mistlur. Stackars liten!

Hela ekipaget sladdade in på den förnämsta restaurangen på hela Stureplan med en skrikande dotter i famnen och en annan i släptåg och tjoar att det har hänt en olycka och att jag behöver is. Is kom pronto och lillasyster lugnade sig något. När lugnet hade lagt sig och vi hade skrämt bort hälften av den förnäma restaurangens gäster, kunde vi konstatera att fingret inte var av. Bara några klämsår och en blå nagel. Cool hispig adrenalinstinn mamma vs. 4-åring 0-1.

Som tur var kom min man med bilen och hämtade upp oss och efter godismuta från mamman med dåligt samvete och utebliven mysig familjemiddag på stan, körde vi hemåt.

Ok, jag får väl inte bucklan för veckans mamma den här veckan heller men jag har tagit lärdom.
Inga fler hissar.

 

Lillasyster visar tydligt vad hon tycker om sin negligenta mamma

Stängt för säsongen

I helgen tog vi en sista tur ner till strandstugan för den här säsongen. Tyvärr saknar stugan vintervatten och isolering så vi får snällt vänta till våren innan vi kan bo där igen.

Vi hade en underbar helg med sol och 18 graders värme. Varmare väder än vad vi hade på midsommar. Det blev strandpromenader, lek och bus för hela familjen.

På söndagsmorgonen regnade det men tjejerna tyckte det var toppen att få testa regnstövlarna i varenda vattenpöl. Den ena större än den andra. Sen sprack det upp och vi lunchade i solen på altanen innan vi stängde vår lilla pärla och packade oss iväg hemåt igen. Längtar redan till våren!

 

    

                                                               Hela familjen samlad

    

Stooor vattenpöl!                                          Allt inpackat för vintern

Think Pink

I oktober färgas Sverige rosa och familjens tjejer visar att vi stödjer Bröstcancerfonden med rosa naglar.

Bröstcancer är kvinnors vanligaste cancerform och bara i Sverige får drygt 7 000 kvinnor diagnosen varje år. Åttio procent överlever, men målet är att ännu fler ska klara sig. Du kan hjälpa till genom att skänka en slant till forskningen eller köpa en rosa produkt från någon av Cancerfondens samarbetspartner – och stöd samtidigt Rosa Bandet-kampanjen.

 

                 

Garnier, Essie nagellack                                         Lindex

 

 

        Gille                                                          Bonjour

 

 

Fullmåne, google & horoskop

Jag har inte sovit ordentligt på två nätter. Vanligtvis har jag inga problem alls med att sova (jag är faktiskt fenomenalt bra på att sova) vilket bara kan betyda en sak, fullmåne.

Igår kväll lystes hela himlen upp av månen och när jag googlade (jo, jag googlar, vilket avslöjar att jag är över 30 år) fann jag att det tydligen var fullmåne i Vädurens tecken (?!). Jag fick googla "Vädurens tecken" och hittade att det förknippas med avsaknad av tålamod, krig och aggressivitet. Igår var det dessutom en månförmörkelse mitt på dagen vilken ska motsvara energin av fyra fullmånar.

Jag varken tror på eller sysslar med astrologi vanligtvis och jag brukar heller aldrig läsa horoskop, men nu säger mitt horoskop att:

"Inkomster, tillgångar och dina egna talanger behöver få sig en översyn. En inkomstkälla kan upphöra för att ersättas av en annan eller kanske bestämmer du dig för att sluta använda en av dina talanger i jobbsammanhang, för att istället göra något annat. De två senaste veckorna kan det ha varit mycket fokus på gemensam ekonomi, ägande och att dela saker med andra."

Jag måste erkänna att det är skrämmande likt mitt liv på sistone så bäst att hålla i hatten! Tydligen kan mycket få fart i samband med denna fullmåne, +/- 4 dagar!

Giving People

I Sverige finns det många barnfamiljer som varje månad lever på marginalerna och har svårt att få pengarna att räcka till. Oroliga mammor och pappor som undrar hur tre paket pasta ska mätta en hel familj tills barnbidraget kommer. Barn som får gå och lägga sig hungriga och som fryser på vintern. Du kan hjälpa dessa familjer.

Organisationen Giving People fångar upp familjer runt om i Sverige som behöver kortsiktig hjälp för att klara sig ur en svår situation. Organisationen förmedlar inga pengar utan fokus ligger på barnen - mat, blöjor, välling, födelsedagspresenter, kläder och kanske det lilla extra som en påse lördagsgodis.

Jag har sedan starten 2013 engagerat mig i detta nätverk och idag har jag precis lämnat vinterkläder, skor, hygienartiklar, frukt och mat till en familj i vår kommun. De har fyra små barn att mätta och klä i vinter men deras otur på senaste har gjort att det har kört ihop sig med ekonomin. Jag tyckte mig se skamsenhet i mammans ögon när vi överlämnade kassarna, men tacksamheten i kramen gick inte att ta miste på. Vilket mod att be om hjälp!
Jag är inte rik, men jag vill gärna dela med mig av det jag har. Även en liten gåva kan göra stor skillnad. Ni som tvivlar på att hjälpen kommer fram via olika hjälporganisationer, här har ni en möjlighet att göra en insats. Det värmer något ofantligt i hjärtat att kunna hjälpa till.

Om du också vill bli givare eller om du behöver hjälp, kika på www.givingpeople.se/.

Morgonstund har guld i mund...

Helgen som gick var nästintill oplanerad och vila stod högst upp på prioriteringslistan. Det fattade alla utom lillasyster. Hon iscensatte en hämnd vi bokstavligt talat blev tagna på sängen av, när hon påbörjade ett högljutt party klockan 06.23 på lördagsmorgonen. Vårt brott? Vi misstänker en hel radda.

På första plats troligtvis att VI väckt HENNE klockan 06:50 varje morgon i veckan, släpat upp henne, tvingat på henne kläder samt lämnat henne på förskolan. Tung brottslighet!

Dessutom kan jag ha blivit fälld för det faktum att jag i veckan dammsög upp indianpärlor från ett halsband som lillasyster med mycket möda och kreativitet roat sig med att klippa sönder i ryamatan. Alla veckans oförätter vi utsatt henne för, bakades nu ihop till en gigantisk morgoncocktail bestående av högljutt hästgnäggande, dansande med klackskor i parketten och skriksång från "Frost". Hon fick fram sin poäng.

Senare på dagen hade vi ett brandtal från föräldrar till barn om beteendemönster vid uppvaknanden innan klockan 7 på helger. Vi började med förklaringar om hur vi alla mår bättre om vi inte behöver vakna till cymbaler och ostämda julsånger framförda i falsett och avslutade med hot om indraget lördagsgodis om hon inte kunde tänka sig att hitta en mer dämpad sysselsättning i gryningen. Självklart får hon väcka en av oss. Men alla tre övriga familjemedlemmar behöver inte snubbla upp och krocka i hallen med morgonandedräkter som kan väcka de döda.

Något av det vi sa gick tydligen fram, för på söndagen vaknade vi inte förrän 06:53 (sovmorgon!!!) då vi vaknade av ett tisslande och tasslande ute i hallen och sen små steg som försvann nerför trappan. Bara för att höra:

"- PAPPA, KAN DU HJÄLPA TILL ATT SÄTTA PÅ TV:n!?"

Även om ropet fick både mig och maken att ramla ur sängen så var det ju ändå ett steg upp från gårdagens brutalitet. Grymt nöjd med förbättringen, vände jag mig om i sängen medan maken gick till undsättning. Kort därefter fick jag ett sms om att jag var saknad nere i TV-soffan, nybakade scones var serverade och brasan var tänd. Snacka om kovändning. Sköna söndag!

Hon är så söt när hon sover...

Världen snurrar

Just nu känns det som om att det händer så himla mycket i alla andras liv medans det inte händer något i vårt liv. Det är som om vi står helt stilla men världen runt omkring oss snurrar. Vanligtvis tycker jag att det är vi som snurrar, men nu är det alltså tvärtom. Flera vänner har fått barn, sålt sina lägenheter, köpt hus, bytt jobb, håller på att bygga hus, går i giftastankar och/eller har bokat trevliga långa semesterresor till andra sidan jorden.

Om det nu är så att vi står stilla mitt i förändringens tid, kan det möjligtvis vara nyttigt för oss? Jag har inte riktigt bestämt mig än för vad det där är för känsla jag känner i kroppen. Är det ett lugn eller en inre stress om att jag också vill göra en förändring?

Vi köpte ju iofs en sommarstuga i juni och har fixat med den några månader nu. Snart är det dags att stänga stugan för vintern och det känns såklart lite vemodigt. Behöver jag ett nytt projekt tro? Ett spännande jobb kanske? En flytt? Vad göra med min rastlöshet? Nån idé?
Eller är känslan "bara" en smygande höstångest?

En väns nya söta lilla bebis

Våra vänners nya lägenhet på fina Hornsbergs strand

 

Några andra vänners nya hus?

Tänk om...

...jag bara skulle lägga mig ner på golvet och skrika i ren protest när något går mig emot?!

Ibland är det precis så jag skulle vilja göra. Inte bry mig alls om alla som med stora ögon stirrar på den sprattlade galningen på golvet. Bara skrika ut frustrationen och ilskan, resa mig upp och sen vara glad. Fri från demonerna.

Men det gör jag inte. För jag är vuxen. Jag lägger band på mig. Jag diskuterar och försöker lösa problemen alternativt ältar de tills jag tröttnar på att höra min egen röst.

Ibland önskar jag att jag var barn igen. Mitt allra största bekymmer skulle då vara att mina favoritstrumpor inte matchade min favvokänning eller att jag bara fick äta pannkakor EN dag i veckan!!! Snacka om orättvisa här i världen!

 

Min morgonrunda...

...bjöd på höstmagi!