Hissar & dissar

Igår hade jag ett ärende in till huvudsta´n och barnen skulle få följa med. De älskar verkligen att åka buss och tunnelbana och jämför det i äventyrs- och rolighetsnivå med Liseberg. Mina små rara förortsungar!

Sagt och gjort, buss och T-bana in till sta´n och t.o.m. byte av vagn. Sen var vi framme på Östermalmstorg. Eftersom lillasyster allt som oftast envisas med att ljudligt protestera mot att gå med sina egna ben genom att lägga sig ner på marken, fick vagnen följa med och pga. detta fick vi ta hissen upp till markplan. När hissen väl behagade komma och jag hade räddat livet på storasyster flera gånger, klev vi in i en kissluktande hiss (på Östermalm?!) av stål och utan fönster. Då säger storasyster:

”- Tänk om vi fastnar!”
”- Nej då”, svarar jag betryggande. ”Vi kommer inte fastna.”
”- Men tänk OM vi fastnar mamma?”
”- Du behöver inte oroa dig”, svarade jag och jag tror att hon nu började ana min svajighet på rösten.
”- Men mamma…”
”- Vi kommer INTE fastna i denna minimala urinstinkande hiss utan fönster 50 meter ner under jorden i ett stenschakt som inte ens självaste Houdini skulle kunna ta sig ur”, ville jag säga. Men lade band på mig och svarade:
”- OM vi skulle fastna, vilket vi inte kommer göra, så har jag både bananer och dricka med mig.” Heja mig! Stabil klaustrofobisk mamma vs. 6-åring. 1-0
Sen öppnades hissdörrarna.

Efter tråcklande upp för rulltrappor och trottoarer sicksackande mellan bilar och cykelbud kom vi genomsvettiga fram till vår destination. Nu var det dags att åka hiss igen men nu var det som tur var en gallergrind och fönster i hissen. Puh! När jag skulle öppna gallergrinden var den lite seg och plötsligt hör jag ett illvrål!!! Lillasysters små söta fingrar satt fast emellan gallergrindens metallspjälor! Herreguuuud va mitt adrenalin rann till!

Grinden hade låst sig och hennes fingrar gick inte att få bort! Jag slet med en styrka av en lejonhona och lyckades till slut! Allt i takt med att lillasyster skrek i högan sky och storasyster höll för öronen. Folk kom till undsättning och jag såg att de pratade med mig men kunde inte höra ett ord eftersom lillasyster lät värre än en mistlur. Stackars liten!

Hela ekipaget sladdade in på den förnämsta restaurangen på hela Stureplan med en skrikande dotter i famnen och en annan i släptåg och tjoar att det har hänt en olycka och att jag behöver is. Is kom pronto och lillasyster lugnade sig något. När lugnet hade lagt sig och vi hade skrämt bort hälften av den förnäma restaurangens gäster, kunde vi konstatera att fingret inte var av. Bara några klämsår och en blå nagel. Cool hispig adrenalinstinn mamma vs. 4-åring 0-1.

Som tur var kom min man med bilen och hämtade upp oss och efter godismuta från mamman med dåligt samvete och utebliven mysig familjemiddag på stan, körde vi hemåt.

Ok, jag får väl inte bucklan för veckans mamma den här veckan heller men jag har tagit lärdom.
Inga fler hissar.

 

Lillasyster visar tydligt vad hon tycker om sin negligenta mamma