Farbror doktorn

Efter alldeles för många dagar med hosta, svårighet att andas, huvudvärk, feber m.m. masade jag mig iväg till vårdcentralen i dag. Min man hade fått mig att lova att om jag inte mådde bättre när jag vaknade på torsdag morgon, så skulle jag minsann uppsöka läkare. Jag tycker nämligen inte om att gå till doktorn så övertalning behövs. Jag tror på att kroppen löser det mesta själv plus att jag antagligen är lite skraj för vad de skulle kunna hitta i min kropp om jag gick dit.

"- Nej men se här! Syster kom in och titta på den här abnormniteten på vänster extremitet. Hämta de andra sköterskorna i fikarummet också vettja. Förresten hämta in alla patienter i väntrummet också. Detta är det konstigaste jag n å g o n s i n har sett! Guinness Rekordbok nästa."

Denna gång befarade jag att det kunde handla om lunginflammation. Utan en enda sjukdag borta från jobbet de senaste 5-10 åren, så hade jag lovat mig själv att om det var lunginflammation, skulle jag snällt stänga av datorn och bädda ner mig i soffan med en bok. Men efter att läkaren hade lyssnat på min andning, knackat på min rygg och tagit blodprov, kunde han utesluta lunginflammation, så här sitter jag nu vid datorn igen. Det vore ju synd att sätta ett kryss i sjukdagskalendern efter så lång tid, eller hur?

Under pågående undersökning frågade doktorn mig om jag hade småbarn hemma som varit sjuka. Jo, svarade jag. Det hade jag visst det.

Då utbrast han plötsligt:
"- Sjuka barn ska inte vara hemma. De ska vara på dagis."

Hoppla, bäst att inte ge mig in i den diskussionen, tänkte jag och höll för en gång skull min stora trut tyst. Jag ville ju inte riskera att uppröra farbror doktorn och åka på en tvångsrektoskopi.

Den lite okonventionelle doktorn skrev i alla fall ut hostmedicin så nu hoppas jag att min äkta hälft kan och vill flytta tillbaka in i master bedroom:et igen. Jag har ju hostat sönder mig om nätterna, så han har försynt smugit ut och lagt sig på soffan eller i tjejernas rum för att få sig lite nattsömn. Stackaren.