Lillasyster plockar nämligen de fina gula blomstren omsorgsfullt på väg hem från förskolan. Hon presenterar den spretiga buketten med sin smutsiga lilla barnhand framsträckt medan hennes stora förväntansfulla ögon glittrar. Vad gör man då som mamma? Såklart att man tackar från hjärtat och prisar den fina lilla unika buketten som svettas i barnhanden. Jag bekräftar hennes handling och uppmuntrar det lilla livet. Och därför fortsätter det. Dag ut och dag in plockar hon de fina solgula MASKROSORNA till en mamma som verkar överförtjust och tacksam över den lilla gesten.
Och det är klart att jag är, men ni som känner mig vet att jag förra året förde ett tyst, ok då kanske inte så tyst, men ojämn kamp mot maskrosorna. De gäckade mig med sina gula anleten och varje dag kämpade jag bort varendaste en från gräsmattan bara för att se de där gula nyllena nästa morgon igen. Vilket hån.
Och nu stirrar de på mig från sin lilla vas mitt på bordet. Min hämnd, det som jag inte berättar för Lillasyster, är att jag kastar de i soptunnan varje kväll. Det kommer ju ändå nya nästa dag. Precis som på gräsmattan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar