Inga konstigheter, tänkte jag, eftersom mitt kontor är beläget i samma hus som polisens garage. Det brukar alltså vara många målade och civila bilar i krokarna. Men då säger min kollega att nån har kört in med en lastbil i Åhléns och där någonstans brast den lättsamma fredagsstämningen.
Jag gick direkt till min dator och in på Aftonbladet. Mycket riktigt. Livesändning med TERRORATTACK i versaler. Det tog ett tag innan ögonen och hjärnan satte ihop orden rätt, men sen kom rädslan, sms från min svåger och den alldeles omedelbara känslan av att jag ville ta mina barn i säkerhet.
Jag ringde min man som arbetar i stan, men som tur var hade han redan lämnat sitt arbete och var halvvägs hem för att hämta barnen.
Därefter följde några konstiga minuterar ömsom kollande livesändning, googlande "lastbil + Åhléns" och svarande som vanligt på jobbmail. Mina vänner på kontoret började ringa sina respektive och beslutade sig för att lämna kontoret och åka och hämta sina barn på förskolor och skola. En av mina kollegors 8-åring var med sin skola på Skandiabion på Drottninggatan och fick besked att barnen var inlåsta i salongen och att de inte fick komma och hämta dem. Hemska tanke!
Jag tvekade ett tag på hur jag skulle göra. Var det bäst att åka hem nu direkt eller fanns det en risk att ge sig ut på gatorna?! Nu arbetar jag utanför centrum, så det kanske inte var så farligt, men man kunde ju aldrig så noga veta. Jag pratade med en kollega som erbjöd mig skjuts hem. Det kändes tryggt.
Det gick bra att komma hem. Vi fick ta några omvägar och stötte på en del trafik, men inga större problem. I bilen lyssnade vi på radion, kollade nyheter och Facebook i telefonen. Jag blev överröst av sms från orolig familj och vänner som ville kolla om jag/vi var ok. Då någonstans började jag förstå vad som hade hänt.
Minst två döda, åtta skadade, barn inblandade och skottlossning runt om i stan. Hände det här verkligen? Nu? I Sverige? I Stockholm? Overkligt. Och vi visste inte om det hela var över, eller om detta bara var början
Väl hemma tittade hela familjen på nyheterna och vi försökte förklara för barnen...men hur förklarar man något sådant här för barn? Lillasyster var först skärrad och ville kramas mycket medan storasyster verkade obekymrad. Vid läggdags var det ombytta roller och storasyster behövde många kramar.
Samtidigt någonstans, i samma stad, fanns det folk som inte skulle få krama sina nära och kära god natt denna kväll. Eller någon annan kväll framöver heller för den delen. Någonsin. Vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna.
Bilder lånade från Aftonbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar