Att klippa navelsträngen

Idag vinkade storasyster glatt åt mig när jag lämnade henne på skolan, tog en kompis i handen och gick in i sitt klassrum. Jaha, men jag då? undrade jag för mig själv där jag stod kvar ute i kapprummet. Även om hon inte verkade behöva en hejdåkram, puss och en försäkran från mamma om att dagen kommer bli så bra sååå, behövde nog jag det.

Nåja, det var tur att jag hade lillasyster med mig så jag hade någon att hålla i hand. Vi lunkade över skolgården bort till lillasysters nya förskola. Vi valde att byta förskola för henne i samma veva som storasyster skulle börja skolan just för att underlätta logistiken här hemma. Det finns att göra ändå i denna familj utan att man ska ränna till två olika ställen för lämning och hämtning. Detta livspussel!

Väl framme på lillasysters förskola fick jag uppleva exakt samma sak som fem minuter tidigare. Historien upprepade sig. Lillasyster tog sin nyfunne vän i handen och sprang iväg samtidigt som hon tjoade:

”- Hej då mamma! Ha en bra dag vid datorn!”

Va?! Snopet värre! Jag antar att mina barn har klippt navelsträngen!!! Och de som inte ens får hantera saxar utan en vuxen i närheten! Hur gick detta till?

Antar i och för sig att det är bättre att det görs successivt i unga år än att de vid 35 år fortfarande är tokberoende av sin mamma trots att de har en egen familj. Jag ser det runt omkring mig, vuxna människor som förlitar sig blint på att mamma/pappa ska fånga upp dem och deras barn. Vuxna "barn" som utnyttjar sina föräldrar och samtidigt söker deras bekräftelse. Dock är detta inte enbart den ena partens fel utan även förälderns. Ingen verkar ha klippt den där berömda navelsträngen och det är som att de inte kan leva utan och nära varandra. Som i ett kärleksförhållande. Snacka om Oidipus- och Elektrakomplex! Personligen tror jag aldrig att detta kan vara nyttigt. Inte för någon part eller för deras respektive... Something´s gotta give. Eller someone.

Med det i färskt minne antar jag att jag får se dagens händelser som någonting positivt trots allt. Ett utvecklingssteg i rätt riktning. Jag tar det gos och den närhet jag får och ibland kommer jag knycka en kram eller två framför Bolibompa i soffan. Och jag kommer trösta när de är ledsna och jag kommer smälta varje gång den lilla barnhanden tar min och de säger att de älskar mig. Och jag säger det tillbaka. För oj va jag älskar mina små diamanter! Med eller utan navelsträng.